Stronger Than Jesus är redan släppt på singel och kan ses som en länk från den fyrfaldigt grammisvinnande debuten och dess fascination för Americana. I övrigt är det dock en mer urban och oförutsägbar platta, som på en och samma gång lyckas vara detaljrik och omedelbar, experimentell och vacker.

A Camp är numera en trio. Förutom dess två grundare, Nina Persson och Niclas Frisk, ingår även Nathan Larson, filmmusikkompositör, stämningsmästare och make till Nina. De träffades i New York, där han redan bodde och samtliga tre medlemmar nu lever och verkar.

Nina känner vi förstås även som sångerska och textförfattare i The Cardigans, ett band som genomgått många musikaliska metamorfoser. Niclas Frisk har täckt en minst lika bred musikalisk palett, från Atomic Swing, Sweet Chariots och A Camp till producerande och låtskrivande åt några av Sveriges största artister, från Popsicle till Peter Jöback.

- En av de första dagarna i studion hade Niclas med sig en platta med det tyska krautrockbandet Neu! och en storslagen, sorgsen countryballad med George Jones som inspiration, berättar Nathan.

Med på trummor hittar vi även denna gång Kevin March, som under två timmar varje kväll lämnade sin pappaledighet för att bidra med sitt unika trumspel.

- Kevin varierar sitt trumspel på ett subtilt sätt som inspirerar resten av oss och gör att knappt en vers är lik en annan, konstaterar Nathan, och Niclas har ett liknande sätt att närma sig ackord och harmonier. Han vänder ofta ut och in på dem och undersöker olika möjligheter.

Om arbetet med debuten var utspritt över många år har processen denna gång varit mer koncentrerad. Arbetet inleddes sommaren 2007 och inspelningarna har skett i fem olika New York-studior (Stratosphere, Magic Shop, Mission Sound, LoHo och Nathans lilla studio Metal Garage), samt Tambourine-studion i Malmö, där den skimrande Nicolai Dunger-duetten Golden Teeth And Silver Medals spelades in.

- Jag har aldrig sett någon som reser så lätt som Nicolai, ler Nathan förundrat. Han hade kontanter, ett fodral för sina kontaktlinser och en tandborste i fickan!

Mark Linkous (Sparklehorse), som producerade debuten, bidrog också med en del på distans från sin studio i North Carolina. Mastringen skedde i Firehouse Studios, en ombyggd brandstation i New Haven, Connecticut.

För Nina och Nathan har New York länge varit en av två naturliga hemvister och de har nu slagit ner sina bopålar i Harlem.

Niclas Frisk flyttade till New York för att få nya perspektiv på sin egen musik.

- Jag tröttnade på hur min musik lät i mina vanliga miljöer och kände att jag behövde "byta öron", förklarar han.

I New York har han fått reaktioner på sin musik som inspirerat, uppmuntrat och öppnat nya vägar. Och det inkluderar samarbetet med Nina och Nathan. 

- Det har två sidor. Vi överraskar varandra, men upptäcker också saker i oss själva som vi inte visste fanns, konstaterar Nina.

Rollerna är förstås mer komplexa än så, men det är något med kombinationen av Niclas harmonier och ackordföljer, Nathans känsla för atmosfärer och nyfikna instrumentering och Ninas uttryck som sångerska som låter A Camp.

Det är knappast någon slump att det var på gruppens första album som Nina verkligen fann sin identitet som sångerska. Den närvaro och sensualism hon kom i kontakt med förfinades på de följande två albumen med The Cardigans. På Colonia presenterar hon också ett fullt utvecklat vibrato, som ger associationer till 60-talsvokalissor som Dusty Springfield, Petula Clark, Sandie Shaw och amerikanska "girl groups". Även musikaliskt finns hälsningar till denna storslagna tid av orkestrerad pop, där man kunde använda både stråkar och blås utan att förlora popmusikens lätthet och omedelbarhet.

Detta kombineras med mer urbana underströmmar. Här finns referenser till krautrock och den brittiska musik den influerade, mest notabelt tidiga Roxy Music och det sena 70-talets David Bowie (med Brian Eno som gemensam nämnare). Men också, inte helt oväntat, den legendariskt aviga New York-rocken, med Lou Reed och Television i spetsen.

Bland de saker som inspirerat märks konversationer medlemmarna haft, filmer de sett, musik de lyssnat på, böcker de läst (exempelvis The Golden Ratio och de matematikböcker som Niclas Frisk läste under framväxten av plattan), kartor över Namibia... Idémässigt tog albumet sitt avstamp i de orättfärdiga erövringar av olika slag som historien har kantats av - från kolonialvälden, via romarriket och franska revolutionen till USA:s utrikespolitik.

Inledande The Crowning slår an tonen. Den beskriver en högtidlig ceremoni, där någon eller några människor möter folkets jubel. Det kan vara tillsättningen av en president, ett bröllop, en avrättning eller en uppfinnare, lyckligt ovetande om vilka konsekvenser hans uppfinning kommer att få. Tonen är romantisk, och storlagen, men här finns - som alltid i stunder av hybris - också en förebådade känsla. Är det verkligen jubel vi hör, eller är det de viskningar som föregår en revolution? Är processionen i själva verket ett exempel på det högmod som går före fall?

Det är nog inte den enda av låtarna som frammanar olika bilder hos olika lyssnare.

- Jag tror inte ens att vi tre har samma uppfattning om vad vissa av låtarna handlar om, säger Niclas.

Genom plattan möter vi mental sjukdom, brustna hjärtan, folk som går vilse i tillvaron eller sig själva, med flit eller mot sin vilja. Ofta berörs det svåra i att vara människa, då de flesta av oss har ett samvete att brottas med.

- Något som historiens största erövrare och näringslivets sociopater ofta saknat, påpekar Nathan.

- Det är onekligen ett ganska ambitiöst album, nickar Nina leende, fullt medveten om att detta inte faller i god jord hos alla.

Och visst är albumet, med dess myriad av idéer och närmast teatrala skildringar, fjärran från "c'mon let's rock"-idealet. Men i centrum finns - precis som sist - starka, tidlösa melodier som faller på plats första gången du hör dem.

Colonia har potentialen att både röra ditt hjärta, utmana din hjärna och stimulera din fantasi.

Tillbaka