Det vore enkelt att fokusera på saker som den MySpace-hype som följt med Dead by April. Eller de priser de fått som ”årets nykomling” innan de ens släppt något. Eller de otaliga spelningar och turnéer de gjort under de knappa två år som bandet funnits – ett spelschema som skulle göra de flesta etablerade artister gröna av avund.

Men, det som slår en mer än något annat är låtmaterialet. Ett förhållningssätt till metal som vägrar låsas in i normer eller förutfattade meningar om hur hårdrock "ska" låta eller vara. En vägran att kompromissa - där riffen har en tyngd som ställer de hårdaste banden i skamvrån, och Jimmies ilskna, ångestdrivna growl skär vassare än en industri-bandsåg. Där melodierna i refrängerna är större, starkare och vackrare än det mesta man hör i modern rock och popmusik. Där Jimmie låter sången ta en mjukare väg än annars - ett helt regnbågsspektrum av uttryck i en och samma röst. Resultatet blir musik som inte kan missas; ett anslag som berör djupare än det mesta man får nedtryckt i halsen.