“I want my music to sound like throwing yourself out of a tree, or off a tall building, or as if you're being sucked down into the ocean and you can't breathe”

Tjugotreåriga Florence Welch är den första delen i Florence + The Machine; det följande maskineriet kan bestå av allt från en trumma till en hel orkester. Florences svävande sång och originella melodier i sin egendefinierade musikaliska värld har hyllats världen över - inte minst i hemlandet England där hon kammat hem två priser i det prestigefyllda Brit Awards; British Album (2010) och Critics Choice Awards (2009)

"I feel things quite intensely, which is why the music has to be so intense. I'm either really sad or really happy, I'm tired or completely manic. That's when I'm at my most creative, but it's also dangerous for me. I feel I could write some good songs, or break some hearts. Or tables. Or glasses."

Debutalbumet Lungs består av harpor, körer, trummor, hisschakt, metallbitar, kärlek, död, fyrverkerier, stråkkvartetter, stampning, suckande, konstiga elektroniska ljud, krossat glas, blod, drycker, kistor, tänder och brudklänningar. "Det jag gör är väldigt flytande. Jag ser musik i bilder och jag hör konst", berättade Florence i en intervju för DN i somras, och fortsätter: "Jag är mer intresserad av det visuella, av att skapa en bild i någon annans huvud, än av hur det faktiskt låter".

Live blir Florence + The Machine ett helt annat djur. Ingen konsert är den andra lik, och kläderna gallras oftast ut från lokala secondhand-butiker samma dag.

Foto: Emma Svensson, Rockfoto

När Florence skriver sina bästa låtar är hon antingen full eller bakfull, för det är då friheten, den vilda musiken, skapas ur fragment ur hennes anteckningsböcker och huvud.

"You're lucid, but you're not really there. You're floating through your own thoughts, and you can pick out what you need. I like those weird connections in the universe. I feel that life's like a consistent acid trip, those times when things keep coming back."