Med briljanta poplåtar som explosiv inramning berättar den Örebrofödde sångaren nakna och inte sällan obekväma sanningar om vägval, valhänthet och vagabonderi. Ola Joyce, lika mycket poet som popstjärna in spe, har de senaste tio åren använt halva världen som kreativa jaktmark. Möjliga och omöjliga situationer på vitt skilda platser i tre världsdelar har sått frön till storskaliga poplåtar. Hans debutalbum "Happily Suppressed" finns ute nu!

Ola Joyce summerar vägen till albumet: "Jag tycker att jag personligen har två energilägen: ett avvaktande betraktande läge, och sen nåt slags ADHD-tillstånd. Jag är mycket glad att plattan visat sig avspegla detta." 

 Ola Joyce om hur det började:

-- Allt börjar, antar jag, med fiollektioner i Örebro när jag är fyra år. Eller när jag är åtta och vi står på skolgården och bestämmer att vi ska bilda band. Under gymnasiet upptäcker jag sången. Sjunger flera timmar om dagen inne i ett övningsrum för att bli bäst. Det är kul. Och ångestdämpande. Skriver som specialarbete en högtravande roman om hämnd och om att misslyckas med musiken. Färgar håret svart och lyssnar på britpop. Gör min första demo och tapetserar skolväggarna med affischer på mej i toga och Jesus-sandaler. Högtravande och smålöjligt kanske, men ärligt. Lyssnar på Pulp. Flyttar till Stockholm vid 20. Läser Schopenhauer och andra sura gubbar. Snöar in på böcker om parapsykologi och allehanda ospecificerade "andligheter". Byter ut sängen mot ett altare. Blir vidskeplig på kuppen. Träffar en kvinna på en krog som säger att jag aldrig kommer slutföra nåt här i livet - för att jag är vädur. De orden blir en förbannelse.

Om ett avancerat reseprojekt:

-- År 2001 påbörjar jag ett avancerat reseprojekt runt om Europa. Jobbar på en ostfabrik utanför Amsterdam. Bor i ett tält i en skog över sommaren med en irländare som har tre israeliska handgranater att sälja. Flyttar till några vänner i Wroclaw i Polen och lever ett sunkigt icke-liv och spelar på gatorna trots att ingen ger några pengar. Får idén att pilgrimsvandra runt Kreta. Vandringen går förvånansvärt bra, trots polska lackskor.

Kommer tillbaka till Sverige utan att säga nåt till nån. Har en idé om att total isolering ger frihet och klarsynthet. Börjar spela i T-banan för att få pengar, utan att behöva "finnas i systemet". Barnslig, nja. Kanske. Är trubadur på olika förortspubar. Väljer ett tag att träda fram inför världen igen. Läser återigen konstiga böcker om konstiga saker och börjar skriva på nån lång "inre monolog". Den är ganska förvirrad. Sommaren 2002 börjar det bli kusligt och jag får för mej att kentaurer existerar, och allt är en karusell av andliga (eller oandliga) uppenbarelser. På psyket förstår de ingenting. Flyttar till ett kloster och rakar håret och bor där i lugnet i två år. Mycket tystnad och långa promenader i skogen och så småningom ljusnar det.

En incident: En eftermiddag tar jag bussen till stan och påminns om livet. Plockar upp en Lars Winnerbäck-skiva i en butik och tänker att en gång ska det där fasiken vara jag. Hur nu det skulle kunna hända? Det gjorde ont i själen.

Muckar från klostret. Är glad igen. Flyttar till Uppsala. Bor i kollektiv med massa fina kreativa människor. Flyttar till Stockholm igen och förlovar mej. Gör en serie pop-cabaret-konserter på Underbara Bar vid Medborgarplatsen under hösten 2007. Piano och sång, mycket kajal och smycken. Lyckas få lite jobb som litteraturkritiker. Separerar.

Flyttar till Dubai och jobbar som barpianist. Plötsligt har jag ett jobb och upplever hur det är att leva utan att ständigt ha ont i magen. Slut på åtta års existensminumum. Med utsikt över Persiska viken och lyftkranarna på Palm Island spelar jag sex kvällar i veckan. Börjar dagen med ett långt bad och lång frukost, följt av tennis och shopping. Går på klubbar om nätterna. Läser bibeln på morgonkvisten när jag kommer hem. Lyssnar på Billie Holiday, Elton John, Randy Newman, Regina Spektor, Rufus Wainwright, laddar ner Svansjön och massa balettmusik. Många låtar blir till i pianobaren. Bl.a. första singeln "Window Shopping". Min manager försöker blåsa mej på alla mina pengar, hon misslyckas och lämnar landet.

Om att strukturera sig:

-- I Dubai inser jag vad jag behöver göra för att få igång mitt liv. Min vän där, Lena, är viktig. Jag tittar på hur alla guldgrävare där beter sig för att bygga upp ett nytt liv. Jag måste strukturera mej (uppenbarelse!).

Flyttar tillbaka till Sverige och kavlar upp ärmarna. Jag behöver en bra demo och sen behöver jag kontakta nån som gillar den och har ett kontaktnät. I mammas och pappas källare i Örebro bygger jag upp en temporär studio och spelar in en piano-sång-demo. Inser att producenter nog är rätt personer att kontakta. Lyssnar på Costello, Talking Heads, Bowie.

Flyttar sen till Thessaloniki, Grekland. Medan jag är där och spelar i pianobarer får jag svar från lite olika håll. Blir förvånad och upprymd. Jag kommer hem och träffar skivbolag. 2009 skriver jag på för Universal. Min barndomsdröm. Ena stunden satt jag och kände mej vilsen i Dubai och nästa sekund satt jag i en studio i Stockholm, kontrakterad och skulle spela in min platta.

Om inspelningen av albumet "Happily Suppressed":

-- Sen följer många månader i studion med producenten Björn Öqvist. Hårt och träget arbete. Redan från början, från första samtalet med Björn, ville vi blanda fult och snyggt, högt och lågt. Det kunde tillexempel innebära en mycket jordnära ekivok text i ett  pampigt episkt ljudlandskap. Efterhand började emellertid gränsen mellan "fult och snyggt" bli imaginär, oväsentlig. Det som var "fult" började plötsligt kännas... fint.

Jag tycker att låten "Dressing like a law school kid" var en viktig händelse i inspelningsprocessen. Där samarbetade vi kring allt som rör låten, utom texten. Formen gjordes om totalt, det blev en ny låt nästan, och vi båda kände att vi hittade koden till plattan, som vi kunde börja jobba utifrån.

Ola Joyce om Ola Joyce:

 - Min styrka och svaghet är att jag i hög grad låter skapandet styra iväg med mej. Egentligen utsätter mej för massa olika situationer och stämningar bara för att se vad som händer, vad som kommer ut på pappret efteråt. Lite slitigt rent personligen, men intressant rent konstnärligt. Jag skrev nog 45-50 låtar förra året och anser att min kreativitet är en viktig styrka. Jag har ytterligt svårt att inte hålla på och skriva på nåt.

Om inspirationskällor:

-- Det som inspirerar mej är inte så mycket musik. Det är snarare människor, möten, samtal, naturen, städerna. Lite pretentiöst uttryckt skulle jag vilja säga att det handlar om att försöka bli sin omgivning. Att bli människan jag pratar med, platsen jag besöker. Och låta det bära iväg. Jag har aldrig inspirerats av den nyaste trenden, nyaste musiken, även om jag försökt, utan gått ditåt det verkar vackert. Ofta kan jag lyssna på vänners plattor tusen gånger, bara för att det känns som att man umgås. Som ett möte. På nåt sätt.

Om att spela live:

-- Jag har gjort många konserter ensam med gitarr, men nånstans längs vägen tyckte jag att gitarren kändes lite trist. Jag tog upp pianospelet igen och började göra sologigs med piano istället. Pianot kändes mer inspirerande, kvinnligare och romantiskare. Nu kommer jag göra konserter med ett större band, men även solo. Personligen är jag trött på att terapi-gigga. Jag ser fram emot att spela utifrån nån slags töntig livsglädje, rent ut sagt.

Om namnet Ola Joyce: -- Jag gillar det. Skulle inte vilja ändra det. Jag föddes med ett annat efternamn, men jag anser att man växer och förändras och plötsligt heter man kanske nåt annat, egentligen. Det är också en liten tribut till ett mycket personligt minne.