21 augusti 2009
Imorgon har videon till Markus Krunegårds nya singel Hela livet var ett disko premiär hos aftonbladet. Igår spelade jag in ett litet klipp där Markus i studion berättar lite om vad som händer i videon. Se den imorgon på Markus artistsida!
Kristoffer Lindskog och Frida
Mörtsell från press2play gjorde en intervju
i parken utanför studion. Killen som är ungefär lika
lång som kiosken heter Calle.
16 augusti 2009
När frukostsällskapet lämnat Göteborg åkte jag mot centralstationen för ett sista försök att ta mig österut. Naturligtvis hade det precis skett en olycka längs spårvägen, så vagnen var sjukt långsam. Väl framme på stationen plockade jag upp datorn och började leta resor. SJ - inga resor på två dagar. SAS - inga resor på två dagar. Malmö Aviation - inga resor på två dagar. SJ igen - X2000 om två timmar! Awesome tänkte jag såklart och köpte en biljett med lånade pengar.
Vägen från Way Out West avbildad
på Stockholms Centralstation
Ett problem med engångskamerorna jag använt hela helgen är att det är jättesvårt att hitta någon som kan framkalla och scanna bilderna på en söndag. På tåget fick jag gudskelov ett mail av Linn Stålberg med fina bilder. Här är till exempel några från Wolfmothers spelning på Lördagen
Andrew & Ian i
Wolfmother, foto Linn Stålberg
Andrew i Wolfmother,
foto Linn Stålberg
16 augusti 2009
Det var allas vår käre Martin Glemme som bokade min resa till Göteborg. Tyvärr bokade han då ingen hemresa. Precis som när jag skulle åka från Storsjöyran för ett par veckor sedan är jag alltså strandad i en stad helt utan resmöjligheter. Till råga på allt har jag inga pengar på kortet, har glömt bankdosan hemma och nästan inga kontanter, vilket krånglar till det hela ännu lite mer. Eehm hörs
15 augusti 2009
Innan du läser det här inlägget bör du köra igång spellistan här till höger. Den går direkt till Florence + The Machines debutfullängdare "Lungs".
Kameradilemmat fick lösa sig med engångkameror. Det
är kul både för att man ser tuff ut när man
använder dem, och för att bilderna ibland blir ganska
fina, i alla fall när det är sol och
medljus. Förutom fantastiska bokningar är
tveklöst det bästa med Way Out West det tropiska paradis
som dedikerats till backstageområde. Här finns barer,
grill, dj's med smak, sol och grönt vatten med döda
fåglar i. Såhär kan det till exempel se ut
när man sitter och dricker sin öl.
Farligt såklart, lätt att man fastnar, men det
gäller såklart inte er trogne reporter. Här dricker
jag till exempel öl i stora baren inne på området
tillsammans med (f.v.) Bruno, Linda och Niklas. Notera att
engångskameran tenderar att förskjuta utsnittet
något åt höger. Tur är väl det, annars
hade vi missat det fina leendet mannen i hörnet klädde
sig i.
Och ser man på, här till vänster står ju
Frida som till vardags sitter i receptionen på jobbet!
Fredagens stora höjdpunkt var förstås då
Florence + The Machine skulle uppträda i tältscenen.
Här poserar Martin, Florence och jag innan spelningen.
Notera att jag har på mig min
naturfotografutstyrsel som är tänkt att både ge mig
lätt access till fotodiken och skapa samtalsämnen
på efterfesten då jag på knagglig engelska kan
berätta om mina fotoresor i Afrika och dokumentären jag
just nu gör om likheter mellan festivalbesökare klockan
03.00 och olika vilda djur.
Florence gjorde lite intervjuer också, som här med
SVTs Per
Sinding-Larsen.
Florence fick sätta ihop sin egen drömfestival.
Här gömmer Per humoristiskt Martin i skuggan av
drömfestivalen. Jag har förstås suddat lite
på den, så håll utkik efter Florence + The
Machine i SVTs programtablå om ni är nyfikna på
resultatet.
Här diskuterar Martin och Florence viktiga saker på
bryggan medan jag dricker det sista ur min Carlsberg Lite
Såhär såg det ut på spelningen.
Tyvärr var det inte bästa forumet för
engångskameror, men filmerna längst ner är i alla
fall fina.
14 augusti 2009
Efter lunch igår satte oss jag och Martin på ett tåg till Göteborg. Egentligen börjar ju festivalen idag, så man ska ju inte gnälla - men hittills har allt gått under förväntan.
Bara här borde jag börjat ana onåd, men värre blev det förstås.Det första som händer när vi kommer fram är att en av Göteborgs ökända taxichaufförer försöker blåsa oss utbölingar genom att åka i cirklar runt kvarter han tror vi inte hittar i. När han till slut försöker göra en felaktig högersväng femtio meter innan hotellet fick vi till slut nog och bad honom köra rakt fram. Han tvekade lite innan han löd vårt råd.
Väl incheckade på hotellet tänkte vi att det var dags för en matbit, klockan var ju ändå runt sju och det är bra att grunda lite ovanpå sj's eminenta rödvin. Vi ansluter till Calle och Kristoffer på press2play innan vi sätter oss och äter en trevlig middag på brasseriet utanför hotellet. När vi är klara konstaterar vi att varken jag eller Calle har några pengar på våra kort, medan Kristoffer taktiskt nog gått så fort han ätit färdigt. Martin lägger sitt kort framför sig på bordet, varpå jag sträcker mig över bordet för att lägga på de små kontanter jag har som dricks. Naturligtvis stöter jag till kortet som faller över bordskanten.
Tre millimeter var springan i terassen. Jag kröp på golvet och letade medan Glenn skämtsamt ropar "Jasså, du kryper redan under bordet HEHE!!". När alla i restaurangen viskat och pekat på den konstiga stockholmaren ger jag upp och inser att kortet faktiskt mot alla odds träffat exakt rakt ner i det nästan obefintliga glappet mellan golvbrädorna. Servitrisen berättar lugnande att det inte är någon fara, de kan ta upp kortet när de plockar bort uteserveringen i september-oktober någongång. Tur.
Medan dramat utspelar sig går den första artist jag ville se på festivalen av scenen. Hajen har förföljt mig hela sommaren, men varenda gång har jag lyckats missa hennes gig av olika osannolika olyckor. Istället går vi och kollar på Rise Against. Det är ett Universal-band som helt plötsligt blivit populära här i Sverige utan att ens spelats på radio eller gjort någon media, vilket förstås är lite imponerande. Förvånansvärt bra var själva spelningen, och jag har faktiskt lite filmat med lilla digitalkameran som jag tänkte lägga upp här. Om det inte vore för nästa olycka.
Just som jag står där och smygfilmar från publikhavet börjar kameran varna för låg batterinivå. Vaket konstaterar jag att jag har ett problem. Jag har nämligen inte packat laddaren. Eller datakabeln. Och att jag numera har en Sony-kamera, vars minneskort inte passar i SD-kortläsaren i datorn. Och som inte har en vanlig USB-kontakt.
Istället fick jag ta lyxiga bilder med mobilkameran.
Här är Martin i baren efter Rise Against
Här står Calle och låtsas prata i telefon
för att jag och Martin ska låta honom vara ifred
Nu ska jag alltså ut på stan för att
Fint. Dagens bästa är dock att det börjar droppa in lite låtar på vår alldeles färska demosida! Lyssna exempelvis på denna stämningsfulla pjäs
01 augusti 2009
Nu sitter jag efter en galet lång natt på Arlanda och väntar på att bandet ska anlända från London. Som sällskap har jag i sann globetrotter-anda en torr smörgås för 52kr och en apelsinjuice för 44kr. Jag passar såklart på att kolla igenom bilderna från gigget på Emmaboda i torsdags. Tyvärr var festivalen inte riktigt förberedd för regn, vilket gav sig till känna genom strömavbrottet som inträffade precis när killarna skulle upp på scen. Trots femton minuter kortare speltid och avsaknad av scenljus lyckades de locka rockerkidsen till extas, om nu någon hade väntat sig något annat.
Två minuter till arrival, men jag hinner i alla fall bjuda
på ett par tre bilder från i torsdags:
01 augusti 2009
Göteborg är belägrat av U2 fans och resturanger och barer gör allt de kan för att rida på bandets fantastiska dragningskraft.
Trots att solen tittat fram under kvällen är det isande kallt på Ullevi, men stämningen är glödhet innan start ändå. Nu kommer dom!
Konserten brakar lös på riktigt under "A beautiful day". Därefter är det magiskt. Scenen är stor (mycket stor), Bono regerar och the Edge frammanar det där otroliga soundet i gitarren som ingen annan kan. Bas och trummor sitter som en smocka i magen. Jag har varit ett stort U2 fan sen tonåren, men aldrig lyckats se bandet Live. Fantastiskt att vara här! Versionen av "With or with out you" är det bästa jag hör på mycket länge...
Avslutningen med "Moment of surrender" lämnar ingen oberörd. Mobiltelefonerna lyser upp arenan medan Bono sjunger med hjärtskärande inlevelse. Nu är jag bara orolig att någon kollega ska säga "Det var mycket bättre 91 eller 05 eller...". Men det spelar ändå ingen roll, det här var en stor upplevelse. Mot efterfesten på Ritz...
...over and out
24 augusti 2009 23:14Martin Glemme
Amen, det är ju fortfarande felstavat Lil' E!